Ja. Nu hade förlossningen börjat på riktigt. Helt plötsligt hade Leo förbaskat bråttom att komma ut, och det fanns liksom inte så himla mycket hans mamma kunde göra åt det mer än att go with the flow så att säga. Så gott det gick, alltså.

En sak ska ni nog veta om mig, om ni inte redan klurat ut det. Jag sätter ingen ära i smärta, direkt. Inte alls, faktiskt. Jag är inte den kvinnan som föder barn på blåbärssoppa och Panodil när det finns alternativ att tillgå. Jag är heller inte den personen som åker på läger i skogen och äter löv och ”lyssnar på min kropp” och pratar med shamaner som har turban och lovar att jag kan bli 180 cm lång om jag bara låter honom massera min tjocktarm en gång i veckan. Jag har absolut inget emot såna som gillar den typen av aktiviteter (all heder åt dom) och jag kan väl önska att jag var mer av en fri ande – men nej. Jag har svårt för att sitta i ring i en liten etta på Möllan och sjunga Kumbaya my lord tillsammans med ett gäng esteter som kallar varann bröder och systrar och går och klipper sig hos en frisör med indiskt namn som odlar egen hårfärg på balkongen. Jag är ledsen, och jag skäms för att vara så trångsynt, men det är jag. Jag skrattar ihjäl mig åt folk som vill massera min tjocktarm, jag vill lyssna mer på morfinet än min kropp när jag har ryggskott och min frisör är en platinablond isländare vid namn Böddi.

Så. Då har vi etablerat det.

Så när jag ligger där och krystar ut vad som känns som en fyrakilosförstoppning och jag på allvar tror att jag ska dö (inte för att det gör ont, gjorde inte det minsta ont, utan för att det är såna enorma jävla krafter i omlopp) och vrålar mmmmmmmhööööööööööööö, mmmmmhöööööööööö och den sträva barnmorskan inte låter mig hålla händerna som jag vill utan hindrar mig i mitt arbete hela tiden, och sen lutar sig över mig med ett hårt grepp om min arm och säger

Lyssna på din kropp

då trodde jag fan att jag skulle slå henne på käften. Alltså, på allvar. Problemet var ju att de inte lät mig göra vad som var naturligt för mig. Jag ville liksom ha något att skjuta emot från, och eftersom jag varken hade stöd för händer eller fötter i sängen försökte jag sätta händerna på låren och liksom skjuta ifrån på det sättet. Men nähä, det fick jag tydligen inte, för då var fanskapet där och slet i mig igen och sa nej inte så, lyssna på din kroooopp och böjde mig i ställningar jag svär att jag inte ens skulle fixa efter en timmes ashanti-yoga och alltså än mindre när jag är höggravid och har ett 35-centimetershuvud fast i vajajnan. Jag hade för helvete fötterna uppe vid öronen vid vissa tillfällen.

Så då bad jag henne hålla käften.

Eller bad och bad. Jag skrek. Högt. Hååååll käääääften skrek jag så fort hon sa något, och samtidigt som jag gjorde det så tänkte jag nämen herregud vad säger jag, gud vad oförskämt eftersom jag är en väluppfostrad kvinna som absolut inte brukar vråla håll käften åt folk jag inte känner. Väldigt surrealistisk upplevelse.

Och så hade hon mage att klaga på min prestation.

Alltså. Där låg jag, med fötterna ovanför huvudet, i den mest bisarra situation jag någonsin befunnit mig – med ett babyhuvud halvvägs ute och med nästan ett dygns värkarbete bakom mig och så klagar de på min prestation. Min! Jag som sätter heder i att att fanemig vara bäst på allt jag gör. Ta i meeeer, sa barnmorskan. Mer?! Jag tog i så gott jag kunde i min yogaställning och jag kände liksom när det inte var läge att trycka på mer om det nu var så att jag inte ville se ut som en schimpans i arslet när vi var klara, så jag försökte att låta allting töja ut sig gradvis. Nån självbevarelsedrift har man ju. Men nej, då skulle jag ta i meeeer vilket (till mig egen stora fasa) bara fick mig att varva mina håll käften! med väldigt ilskna Jag gööööör ju så gooott jag kan!!!!

Tjahapp.

(Tydligen uppskattades inte mina illvrål för barnmorskan himlade med ögonen vilket jag tack och lov inte såg, då hade jag väl måttat efter henne med foten men jag hade ju Fina Nelly med mig som gav henne onda ögat och sen var det inte mer med det).

Jag fattar verkligen inte hur en del kvinnor lyckas föda barn tysta. Jag fattar det inte. Om någon hade kommit och erbjudit mig 50 miljoner för att vara tyst under utdrivningsskedet hade jag inte klarat av det. På riktigt. Det var helt och hållet omöjligt för mig att vara tyst. Och återigen; det gjorde verkligen inte det minsta ont så det var inte det (nåja, det sved ju lite där ni kan tänka er att det svider, men inte värre än ett skoskav typ) men jag klarade bara inte av att inte föra ett jävla oväsen. En gång vrålade jag till och med jag döööööööööör!!! rakt in i mannens öra och under tiden jag gjorde det så tänkte jag för mig själv att men tyst! nu Emma, tänk på alla andra stackars kvinnor som ligger här i rummen bredvid och ska föda barn – du kommer ju skrämma livet ur dom men det gick inte att hålla inne. Det var mhhhhhö och håll käften och jag gör ju så gott jag kan och jag dör och så slutligen (när han gled ut) den klassiska:

guuuuud vad skööööööönt!

Japp. Leo föddes till guuuuuud vad skööööönt. Inget jag är stolt över kanske, men den känslan när han gled ut och trycket försvann slår bannemig allt i hela världen. Och nu pratar jag inte himlastormande kärlek eller fyrverkerier, nu pratar jag bara rent egoistiskt. Ett enormt jäkla tryck och arbete och vajajna-tänjning var på en sekund över och det var fasiken det skönaste jag känt. Just då var jag så snurrig och trött och inne i mitt nu-är-det-färdigt-rus att jag inte grät av moderskärlek och skrev sonetter; jag låg bara pall och kände honom sprattla mot låret som en fisk och mumlade herregud vad skönt och kände mig lite snuvad på att all smärta minsann inte alls var som bortblåst som folk försökt tuta i mig, för det sved minsann i vajajnan och även om det inte var så farligt så kändes det iallafall och det säger ju alla att det inte gör.

Ja.

Och så gick det till när Leo kom till världen, för tre veckor sen idag. Går det att föreställa sig en förlossning innan man har gjort den själv? Absolut inte. Bör man bli avskräckt? Inte alls. Ska man låta en prao sätta stygnen efteråt? Förmodligen inte.

Men det tar vi i del åtta.

De underbara Annorna hann inte mer än lämna rummet innan jag kände att herregud jag vill krysta! och hängande över en saccosäck på sjukhussängen försökte jag knipa så mycket jag bara kunde, för jag hade minsann sett på Förlossningskliniken att man inte skulle krysta förrän man hade fått grönt ljus och mig veterligen hade ingen sagt åt mig att det var okej. Så jag knep och försökte kämpa emot att krysta, och samtidigt kunde jag knappt koncentrera mig på något annat än att jag verkligen absolut och hundraprocentigt behövde gå på toaletten. Ni som har fött barn vet vad jag menar. För er som inte har fött barn kan jag tala om att det absolut närmaste man kan komma att beskriva den där sista känslan i utdrivningsfasen är som jag har sagt innan; som att man har en fyrakilosförstoppning att ta hand om. På riktigt. Utan att bli för grafisk kan jag säga att det trycker liksom inte på där man kan förvänta sig att det ska trycka på.

Ja. Ni fattar.

Och det absolut sista jag ville göra var att förväxla baby kommer med oj nu händer det grejer så jag blev liksom helt besatt av tanken på att jag var tvungen att gå på toaletten, för att vara på den säkra sidan.

Precis då kommer de tre nya personerna in; en barnmorska, en sjuksköterska och en student. Då den förra praoen Anna var helt ljuvlig och självgående, var den här praoen inte riktigt lika säker på vad hon gjorde – och hon var inte sen med att tala om det heller. Men hursomhelst, de öppnar med:

- Vi har inte hunnit läsa ditt förlossningsbrev. Är det nåt särskilt du vill?

Aj fan. Redan där visste jag att detta inte skulle bli hundra, och drogluddig som jag var försökte jag komma på hur jag smidigt skulle kunna sammanfatta det där brevet utan att bli klassad som psykiskt sjuk – men jag gav upp och sa bara eeeeh, ni får gärna torka av honom innan ni lägger honom på mig eftersom det var det enda jag kom ihåg från brevet som lät någotsånär normalt och passade sig i en konversation.

Och sen började det.

Alla grävde runt för att se hur läget låg, och det är ju okej (sjukt nog är det typ det enda man vill; att folk ska trycka upp hela armen och komma med positiva besked) och praoen hade inte så mycket koll vilket innebar att hon och barnmorskan (en sträv, urmoderlig typ som säkert skulle kunna föda sjutton barn på en potatisåker utan epidural) förde en helt egen dialog rakt över mitt huvud. Typ nähäää, jag vet inte, det känns lite…. ja jag vet inte… och barnmorskan: jamen känner du inte hur hinnan bla bla? och så vidare. (Hittills var det dock helt okej som sagt, det blev värre sen när stygnen skulle dit). Själv låg jag mest där och mumlade toaletten toaletten toaletten tills de uppmärksammade mig.

- Jag skulle vilja gå på toaletten, sa jag. Och så skulle jag vilja krysta. Men det vet jag inte om jag får.

Och så svamlade jag lite om vad jag sett på Förlossningskliniken, men då sa barnmorskan bara trams! och tyckte att jag skulle lyssna på min kropp (herregud) och att om jag ville krysta så var det minsann bara att krysta. Toaletten fick jag däremot inte gå på, dock kunde de tänka sig att ta in ett bäcken till mig.

- Ett bäcken?! frågade jag, och mycket riktigt – fram trollades ett plåtbäcken ala 1700-talet. Med lock och allt. Jodå. Som de ställde på en stol.

Nu förstår ni hur desperat jag måste ha varit, för jag stirrade bara på bäckenet, svalde, och sa sen till mannen och Nelly att de fasiken fick ta och lämna rummet för nån slags heder hade jag liksom ändå kvar – och detsamma gällde det andra lösa folket som fanns där inne. Om jag skulle försöka parera min 87-kiloskropp på ett jävla plåtbäcken då skulle jag minsann göra det själv.

Och dom la fram larmknappen och gick.

Jag behövde inte gå på toaletten. Jag behövde föda barn. Och det blev ganska tydligt ungefär tre sekunder efter jag satt mig på bäckenet och inte längre kunde låta bli att krysta (låt oss säga såhär; tyngdlagen funkar ypperligt i den ställningen) och jag kände att herreguuuud han är ju på väg ut!!! och det sa knak så det ekade i kroppen (svanskotan) och hans huvud praktiskt taget skallade plåtbäckenet. Snacka om panik. Jag knep så jag blev blå och kastade mig över larmknappen och tryckte som en galning samtidigt som jag på darrande ben försökte ställa mig upp och hålla tillbaka. Jag ville ju absolut inte under några som helst omständigheter föda min son i nån jävla potta. Nån måtta fick det ju va.

Så jag tryckte och tryckte på knappen, men det var ju knappast ett paniklarm så barnmorskorna satt lugnt kvar och fikade eller vad de nu kunde tänkas göra. Så då fick jag kombinera vansinnestryckandet med att vråla hjääääälp! hjäääälp! så det skallrade i rutorna.

Alltså. Förstår ni?

Där står jag; iförd vit sjukhussärk, lutandes mot en skranglig sjukhussäng med benen i kors och vrålar hjäääälp! hjäääälp!. Det kan ju liksom inte bli mer komiskt. Och inom mig tackade jag återigen för att jag inte låtit Kanal 5 vara med för det här ville jag absolut inte bjuda på gratis, det kan jag säga.

Och tillslut kom dom tillbaka, stjälpte upp mig i sängen, och de sista minuterna kunde börja.

Mitt i min epiduralrush kommer Dag in. Tydligen är detta det bästa som hänt mig i år för jag ropar Daaaaaag! och spontanapplåderar lite, vilket får honom en aning ur balans men han hämtar sig snabbt och berättar att han mest kommit in för att ställa en liten fråga som han ”inte riktigt vet vad jag kommer att tycka om”. Här slutar jag tvärt att applådera eftersom jag är övertygad om att denna ”fråga” är vad jag skulle tycka om att sluta ta epiduralen nu för att skynda på förlossningen lite och det var jag inte det minsta beredd på att göra. Dock visade det sig (tack och lov) inte alls handla om epiduralen, utan om Kanal 5. Tydligen hade Dag ett kamerateam redo ute i korridoren som hemskt gärna skulle vilja vara med och filma en ”normal förlossning” (Dag kunde inte ha gjort sin research ordentligt för det fanns inte mycket normalt med mig kan man ju tycka) och han tänkte mest höra om jag kunde tänka mig att ställa upp och visa vajajnan på TV.

Tack och lov sa jag nej.

Herreguuuud, tänk om jag inte sagt nej! Då skulle hela Sverige fått beskåda hur en stackars Anna försökte sätta kateter på mig i typ en kvart medan jag låg lojt på rygg och frågade upprepade gånger om hon hade hittat Nemo ännu. Jisses. Dessutom skulle ni kunnat beskåda hur jag vrålade, alltså verkligen vrålade, oförskämdheter de dryga 45 minuter det tog att krysta ut Leos 35-centimeters-skalle genom något som INTE var ett leopardfärgat tyghårband.

Men tack och lov sa jag nej, klockan blev 15:00 och de finaste Annorna i världen gick hem och lämnade över till tre nya kvinnor (som inte riktigt gick klart sin utbildning igår om vi säger så och som säkerligen hade varit ett superstöd för Kristina från Duvemåla på den tiden hon födde barn men som inte riktigt klickade med en högljudd, epiduralälskande Tommy Körbergskopia).

Och så började den sista timmen av förlossningen.

Och så kom Ola. Klockan var 07:00, jag var sju centimeter öppen och kände mig som ett vrak efter de senaste tre timmarnas lustgaspärs. Jag hade brölat efter epidural till Annorna och äntligen, äntligen var det tydligen läge för in kom en grönklädd, gänglig man vid namn Ola som hade munskydd och mössa och hela videvippen så jag såg bara hans ögon men kunde ganska snabbt konstatera att Ola knappast var 50 år gammal och färdig specialist; men det sket jag högaktningsfullt i. Detsamma gällde min framtida motorik; jag har lite trasiga diskar som jag diskuterade med Ola och han sa humm humm och vägde fram och tillbaka på fötterna och gjorde mig livrädd – jag var övertygad om att han på grund av de trasiga diskarna skulle neka mig epidural och jag var samtidigt beredd på att överväga att ta epiduralen ändå om det fanns låt oss säga 50-60% risk att den skulle göra mig förlamad. Ungefär så ont hade jag vid det tillfället.

Men Ola hotade inte med förlamning tack och lov, han rullade in sitt lilla bord och jag fick sätta mig på sängkanten och fick order om att sitta helt still. Det här gjorde mig dönojig ska ni veta. Helt still. När man har värkar. Det är ungefär som att be någon sluta andas i en halvtimme eller så. Dessutom var jag ju påtänd och örlade om både det ena och det andra och hängde mig framstupa i fickorna på en av de stackars Annorna för att kunna balansera mig någotsånär medan Ola petade in grejer i min ryggrad (här stod Nelly likblek i ett hörn och försökte se nonchalant ut). Om det gjorde ont? Inte det minsta. Han passade på under värkarna så jag kände inte ett dugg, klistrade fast slangen med nån slags dundertejp som jag fortfarande inte fått bort och konstaterade sen att han var färdig.

Här följde sen ungefär en kvarts flummeri från min sida där jag (till mannens stora fasa) började fråga ut honom om hur många år han hade kvar tills han var specialist. Jag påpekade också att han nog måste ha det mest tacksamma jobbet i världen, vilket han lite vagt höll med om. Och när epiduralen kickade in, alltså verkligen kickade in, och jag kunde vara mig själv för första gången på timmar passade jag på att uttrycka min kärlek till Ola. Efter att han hade gått fortsatte jag att uttrycka denna kärlek på bloggen, till alla som kom in i rummet och till min BM som jag tydligen tyckte att det var en finfin idé att ringa till och tala in på telefonsvararen att jag minsann inte kunde komma för hinnsvepning dagen efter eftersom jag höll på att föda barn, och att hon definitivt borde prata mer om epidural om mindre om tygtuttar på sina föräldrautbildningar.

Ja. Epiduralen var ett mirakel. Jag hade inte det minsta ont. Inte det minsta. Jag hade full känsel i mina ben, jag var helt klar i knoppen (nåja, jag är ju som jag är) och värkarna hade övergått från herregud-vad-det-gör-ont till att bara kännas som tryck i vajajnan – ungefär som om du har en fyrakilosförstoppning att ta hand om (mer om det sen i krystskedet). Jag kunde äntligen sitta upp i sjukhussängen och prata med ”mina gäster” (sjukt nog såg jag mig som nån slags värdinna under förlossningen och ville liksom stå för underhållningen när de ändå var där i så många timmar bara för lilla mig), jag slutade kräkas och jag kunde till och med hasa runt i korridorerna på nån slags gåstol och titta på en äggsamling som nån specialistläkare snöat in på och nu ställde ut i glasmontrar i korridoren (och där har vi min mans framtid alltså, om trettio år kommer han vara en sån som samlar på ägg).

Epiduralen? ++++++++++ av fem möjliga. Älskar’t. Nobelpris på den. Jag fick alla fyra omgångar som man får lov att ta (en dos varar i ca 2 timmar) och trots att de fick sätta in värkstimulerande dropp i slutet så ångrar jag det inte en sekund. Att värkarna stannade av berodde liksom mer på att jag blev så avslappnad att jag kände hur trött jag var – och då somnade jag. Stående, sittande, liggande – jag somnade överallt. Jag var så vansinnigt jäkla slut. Och varje gång jag somnade så stannade värkarbetet upp, och då låg jag där framstupa över en saccosäck och dreglade i godan ro utan att det hände ett dugg. Och det värkstimulerande droppet fungerade ju finfint ändå.

Så från 07:00 till 15:00 hade jag ett himmelrike. Sen? Sen var det arbetslagsbyte igen, jag fick tre kvinnor av den gamla skolan vilket nog inte alls var en hit, födde nästan Leo i ett plåtbäcken, knäckte svanskotan, vrålade jag dööööööööör!!! och blev förhoppningsvis förvandlad till en sextonåring igen när en prao satte stygnen – allt på 45 minuter. Och innan dess kom Dag med Kanal 5, en av Annorna försöker sätta kateter och jag försöker få den andra Annan att bara ta tag i hans hår lite och dra ut Leo, när det ändå var så nära liksom.

Men det tar vi nästa gång, tycker jag.

Nu var klockan runt fyra på morgonen, och det första arbetslagsbytet gjordes. In i rummet kommer de två Annorna samt en sjuksyrra; ett par unga underbara tjejer som fnittrade glatt åt förlossningsbrevet, skojade med Nelly och mannen samt tog hand om mig på det absolut bästa sätt jag kunde tänka mig (= gav mig droger). Nu började nämligen de tre jävligaste timmarna av hela förlossningen.

I ärlighetens namn var det nog bara de här tre timmarna som var jobbiga, från 04:00 till 07:00 när epiduralen äntligen sattes och jag kunde bli som folk igen. Krystskedet var jobbigt men på ett annat sätt (kommer till det sen) men de här tre timmarna hade jag förbaskat jäkla ont. Det ska jag inte hymla med. Jag vet att det finns kvinnor som menar att det inte är så farligt och all heder åt dom, men jag blev så sjåpig att det var inte klokt. Och det förvånade mig lite. Jag trodde nånstans att jag skulle klara smärtan bättre än vad jag gjorde. Där på slutet körde jag hela nä jag orkar inte, snälla, vi skiter i det här nu-kortet hängandes på mannens arm och med hela fejan begravd i lustgasen.

Och då kommer vi till lustgasen.

Alltså tjejer… jag HATADE lustgasen. Och ja jag vet att det finns mängder som älskar den och kommer att försvara den med näbbar och klor, men det finns inga rätt eller fel i sånt här – bara upplevelser. Och det här är min.

Lustgasen, ja. Mhm. När Annorna började prata om lustgas blev jag eld och lågor, för Petidinet hade ju börjat klinga av och jag var fullt och fast övertygad om att lustgas var da shit och att allt i hela världen skulle bli helt fantastiskt bara jag fick klistra fast ansiktet i den där masken och inhalera livet ur mig.

As if.

Den. hjälpte. inte. ett. skit. Inte på mig iallafall. Jag drog i mig den där gasen som en astmatiker men det enda den gjorde var att jag pratade som ett fyllo och blev ännu mer snurrig, så då låg jag där i fosterställning och försökte fokusera blicken och var som en sjösjuk Darth Vader och då och då var jag tvungen att vingla bort och kräkas lite till. Nu vet jag ju inte om det var tröttheten eller smärtan eller gasen som fick mig att kräkas (eller spinean, jag hade hört Susanne på jobbet prata om den där helvetes spinean så jag var hela tiden sjukligt intresserad av om han hade passerat spinean eller inte trots att jag inte hade riktigt koll på vad det var) men en sak kan jag säga och det är att på mig var den där gasen bara ett stort slöseri av skattepengar. De där tre timmarna skruvade dom upp den mer och mer och jag hatade den mer och mer, och jag var fullt och fast övertygad om att lustgasen var nåt jäkla placebopreparat som nåt smart företag lanserat som ”Världens Grej” och unisont fått all världens kvinnor att gå på – men mig lurade dom inte. Jag sög och sög och sög och höll andan och allt man skulle göra, men icke. Det slutade med att jag fick kasta den ifrån mig efter kulmen på varje värk och svära lite, men när det var dags för nästa värk satt jag trots allt fast i den där mojängen ändå och sög. Fallifall liksom. Men det enda den gjorde för mig var att jag fick chansen att koncentrera mig på något annat under värken. Thats it. Så lustgasen? Den får + av tio möjliga. Fi.

Så på frågan om det gör ont att föda barn säger jag ja. De tre timmarna gjorde ont. Klarar man av det? Absolut. Blir det bättre? Absolut. Tänk att jag ändå kunde blogga större delen av förlossningen med undantag för krystskedet och de här tre timmarna, så jag tycker absolut inte att man ska bli avskräckt från att föda barn. Det är inte det som är meningen med min förlossningsberättelse. Men jag tänker inte heller skriva att jag låg där och filade naglarna och sa hummmm vid varje värk som om det var ingenting, för så var det inte och jag tänker inte sätta prestige i det eller framställa mig själv som nån slags superkvinna. Jag hade tre jävliga timmar. Tre.

Sen kom Ola.

När jag väl kom fram till Lund blev jag tilldelad ett rum, en fräsig papperssäck att dra över mig och ett par små tossor (som de av någon konstig anledning envisas med att göra vita vilket jag tycker känns sjukt ologiskt). Jag fick en barnmorska som jag bara minns var brunett och en sjuksköterska (inte läkare, mannen fick rätta mig) som var dansk och som jag inte förstod ett ord av. När hon pratade log jag och nickade artigt, men jag kastade herregud-hjälp-mig-blickar till mannen som bara garvade.

Har ni sett den där reklamen om bropass och svenskarna som inte fattar? Det är jag. Alltså på allvar. Jag trodde först att dansken pratade hittepå-danska i den reklamen vilket mannen tyckte var hysteriskt roligt. Hursomhelst.

Allt från den här punkten och framåt är faktiskt ganska luddigt, men jag har för mig att jag fick ligga ganska länge innan danskan och den söta brunetten förstod att det var läge för smärtstillande. (Tack och lov gick förlossningsbrevet hem, de fattade vem jag var och vad jag behövde). Dansken föreslog Petidin och i det här läget skulle hon ha kunnat föreslå crack tror jag, jag bara nickade ja ja ja och sträckte villigt fram händerna för att sätta kanyl, trots att jag är den mest nålrädda personen i världen.

Ärligt tjejer, den där dunderkanylen i handryggen var nästan värst av allt på hela förlossningen. Topp tre iallafall.

Kanyl i handen för att kunna sätta motdropp om förlossningen skulle ta mindre än sex timmar, och sen fick jag snällt rulla över och visa skinkan för att få en saftig spruta i graviditetsdepåerna. Dansken tryckte in sprutan, tjoffade i mig morfinet och sen tog det vadå? tre minuter? innan jag kände att det inte alls var läge att ligga kvar i sängen utan mer var läge att gå och eh… vomera. Nelly viftade hjälpsamt med en såndär liten kräkpåse med plastkant som de har mängder av i ett förlossningsrum, men jag kände att det jag hade på gång knappast var i storleksordningen kräkpåse utan snarare sopsäck så jag hasade mig så snabbt jag kunde till badrummet, satte på vattenkranen (jodå) och sen exorcistkräktes jag som en galning över typ… allt. Verkligen. Det var liksom halvvägs mot toalettstolen som jag kom på att det där med att böja sig framåt och att vara höggravid inte direkt hörde ihop. Om vi säger så.

Ja.

Det finns dusch i badrummen. Tack och lov. Och trots att jag var påtänd som ett hus var jag mycket noggrann med att släpa ut duschmunstycket och spola hela badrummet (inklusive mig själv) rigoröst i kallt vatten. Värkarna tänkte jag inte riktigt på i detta skede, det var mest jag och duschen och sen en kvarts tandkrämsorgie där jag svor att aldrig mer äta pizza.

Petidinet? Jag ger det +++ av fem möjliga. Fördelen var väl att det tog udden av värkarna en aning. Nackdelen var att det var som världens sämsta tonårsfylla. Man blev sjukt trött och slö och lite snurrig, och jag satt sen mest i sjukhussängen och tittade på Nelly och mannen och sa jaha, det här var ju livat och var nästan lite sur över att jag blev så ofantligt tråkig. När dansken kom in nästa gång för att gräva och kolla läget (4 cm öppen) förstod jag ännu mindre av vad hon sa, så då låg jag mest där och försökte fokusera henne med blicken och sa jag förstår inte alls vad du säger med sluddrig röst och frågade om hon inte hade lite schysstare grejer att bjuda på; nåt man inte blev så snurrig av.

Och sen var det dags att byta arbetslag, och i nästa del kommer ni få höra allt om lustgasen, de två Annorna, de fyra värsta timmarna av hela förlossningen och om barnmorskestudenten hittade Nemo. Eventuellt hinner vi även göra bekantskap med Älskade Ola och hans epidural.

Hej förlossningen!

Till att börja med vill jag be om ursäkt på förhand för hur jag eventuellt kommer att bete mig hos er. Ni förstår; jag tror att det bara finns två möjligheter. Antingen (vilket vi får hoppas) så kommer jag att bli introvert och tyst och fokuserad och bara snäsa åt den jävel som tror att den ska kunna stå och stryka mig över håret när jag uppenbarligen har saker att göra, eller (vilket vi inte får hoppas) så kommer jag att ställa till med ett jävla liv. Ett sånt liv ni gör sketcher om på julfesterna fem år framåt sen och säger ”herregud, minns du hon som…” om. Fast lite värre.

Med mig har jag min man och min bästa vän Nelly. Bli inte orolig för vad jag säger till min man – jag har en ganska speciell humor och han har lärt sig att översätta allt jag säger till nåt slags behagligt brus. Han pratar inte särskilt mycket, heller, men det är så han vill ha det. Det finns bara två saker jag vill be er om angående min man. För det första; be honom INTE att ”komma och titta”, okej? Här ska inte tittas på nåt. Titta får han göra hemma, och inte när jag brölande försöker klämma ut en hårig fyranåntingkilos-son genom något som är bra mycket mindre töjbart än en leopardfärgad hårsnodd. Det var nummer ett. För det andra får ni gärna assistera mig i att slå honom med öppen handflata i bakhuvudet om han någon gång under vägen blir för teknisk och ska lägga sig i. Ni förstår, min man är läkare och tenderar att ibland glömma bort att jag är hans fru och inte hans patient vilket under såna här omständigheter kan bädda för lite… erhm… ilska från min sida. Där andra män säger ”men snälla, kan ni inte ge henne något så hon slipper ha så ont?!” säger min man ”äh, ge henne en panodil, hon är ju inte sjuk”. Och jag tänker INTE föda fram mitt barn på en Panodil och en pappmugg blåbärssoppa. Bara så vi är på det klara med det.

Den lockiga, glada typen som sitter i ett hörn och äter Snickers är då alltså Nelly. Hon är motsatsen till vad min man är. Så mycket motsatsen att hon faktiskt lyckats bli portad från Malmös sjukhus. Det är lite därför vi är här istället. Varför hon blev portad? Åh, låt oss bara säga att hon har ungerskt ursprung och att hon och receptionisten inte riktigt var överrens om exakt HUR livshotanden Nellys eventuellt brutna lilltå var. Jag tror att ni har bilden klar för er. Nelly är med för att underhålla mig, spela blandband, skälla på er när jag behöver mer smärtlindring och grinda en droppstång. Och ja; hon får titta. Inte peta, men titta.

Förlossningen då? Alltså, det är inte så petigt. Jag vill att han ska komma ut på kortast möjliga tid med minsta möjliga ansträngning. Kan ni fixa det? Jag vill ha all vettig smärtlindring jag kan få. Med vettig menar jag lustgas och epidural och allehanda ryska blockad-hemligheter jag är säker på att ni har stashade i en låda för alla de där VIP-patienterna som föder barn. Under icke vettiga räknar jag Panodil, elchocker och alla former av sånt jag under stark smärta kommer att kalla för ”jävla hokuspokus” – det vill säga akupunktur, affirmering och blomfrön i örat.

Utöver detta var det nog inget mer. Jo! Jag vill inte spricka. Helst. Inte för att det är viktigast i världen men det skulle vara en treat om jag kunde vara någotsånär intakt efter det här. Iallafall så att jag fortfarande vet vad som sitter var den närmsta tiden efter, okej? Jag vill inte behöva undra ”Åhå och vad har vi här då?” när jag känner efter sen. Så om ni kan fixa det så lovar jag att skicka en tårta sen. Gräddtårta. Ni har säkert några trix för er med varma handdukar och oljor och töjningsförsök som ni kan prova, så bara kör på. Och just det; om ni kan bara svabba av honom lite snabbt innan ni kastar upp honom på bröstet på mig hade jag varit jätteglad. Låter säkert märkligt, men det skulle kännas bra för mig om han inte landade där i en hög av sånt jag inte ens visste om att jag hade där inne.

Ja? Ja. Då kör vi.