Jag har någon med stor stilkänsla här hemma.

Varje gång vi gör om eller gör något nytt så ska han vara med och inspektera. Som när hallen tapetserades och han gick runt och klppade på varje vägg och höll en lång, förnöjd monolog. Eller som när mina skor kommer ner från hyllan och han sitter bland dom och säger wauwauwau (kan ha varit jag som har lärt honom det, ja) och lyfter på klackarna.

Men sötdöden dör jag nog ändå allra mest när han kommer in i rummet iklädd mammas halsdukar och fortsätter inspektionen i galastil.

Älskade unge.

Jamen titta bara på det där nyvakna, plutande nyllet!

Det är ju så att man får en kärlekschock.

Hujedamig vilken vacker unge vi har.

Under hela Busens uppväxt har jag inte varit så överdrivet intresserad av kläder till honom.

Jag menar; de växer ju så fort att det har känts så himla onödigt att lägga pengar på speciella saker – plus att de ligger ju liksom mest när de är bebisar så kläderna syns i vilket fall inte. Då ville jag mest att de skulle vara mjuka och behagliga och inte kosta skjortan.

Men nu! Åh. Nu kan jag bli tokig av allt fint det finns i den här åldern. Jackor, stickade koftor, skor. Och Mini Rodini! Jag dör. Jag vill ha hela kollektionen. Kolla bara på bilderna! Byxorna hittade jag på Miloii inne i stan (och en undulatbody, såklart, vem vill inte ha en undulatbody) och den helt fantastiska pantertröjan och de mossgröna Conversen hittade vi på Babyshop. Och nu när han kan ha kläderna längre än en månad är det kul att kunna hitta de där plaggen som får mig att sucka djupt av mammablödighet och vilja ha ett exemplar själv av, fast i vuxenstorlek.

Älskade lilla locksmock. Så söt att jag smäller av.

(Näst understa bilden? ”Var är naveln?”. Navel är något fantastiskt spännande och jäkligt underskattat enligt Busen).

Äntligen har det snöat tillräckligt mycket för att vara pulkaväder.

Pulkaväder!

Så att den chockrosa pulkan från i julas kan lotsas ut från garaget till Busens stora förtjusning och för en gångs skull komma till användning. Och utan att protestera det minsta sitter han sen däri, förundrad, och låter pappa dra honom fram och tillbaka på landsvägen medan snön fortsätter falla.

Den där enkla lyckan;

förmågan att kunna bli så glad över något så egentligen litet. Om det är nånting jag önskar att han får behålla i livet så är det just den.

Alltså.

Titta.

För nästan exakt ett år sen, give or take en vecka, var Busen denna runda, tåspretande lilla klump i vår soffa. Ett år sen! Då kunde han inga ord, kunde bara göra ljud jag förtjust filmade med min mobiltelefon och skickade till alla jag kände med ett titta! hur söt?!

Han kunde inte näsa, öga, ljus, lampa, pappa, mamma, äta, banan, nalle, kunde inte gå med klampande fotsulor över golvet, sa inte taj taj taj när han skulle sova. Han dansade inte med gungande knän till musik, älskade inte att bli jagad, kunde inte själv tala om när han ville bada. Ändå var han så älskad, redan då.

Då, för ett år sen, kunde jag nog inte ens föreställa mig hur det skulle bli. Att han skulle bli Busen med blonda lockar, att han skulle kunna näsa, öga, ljus, lampa, pappa, mamma, äta, banan, nalle – att han skulle bli en sån som säger mmmmm när något är gott och som kan skälla som en hund när man säger Tant & Tooka. Då var man bara mammayr och upp och ner och fullkomligt vimmelkantig av hormoner och trötthet och den där kärleken som dånade i bröstet med samma ljud som vågor gör under vatten.

Nu, i efterhand, kan jag inte riktigt förstå hur man klarar av den där rädslan, villrådigheten, omställningen det är att bli mamma för första gången. Förmodligen för att man nog aldrig förstår att man är rädd.

Men det blir tydligare och tydligare;

att om det finns någonting i livet som bara blir bättre med tiden så måste det vara just det här.

Att få bli mamma.

Och att få fortsätta vara det.