Idag är det fredag yey! och åtta dagar kvar till julafton. Alltså… Åtta? Är ni med på det? Jag är det bannemig inte.

Jag tror att en del av min brist på julkänsla inte bara sitter i det ryska industrivädret utan även i det faktum att jag inte längre jobbar = inte befinner mig inne i stan = missar den kommunala nu-tar-vi-i-så-vi-spricker-pyntningen av stan och butikernas julmusik och tingeltangel och glöggdoft. Här ute på landet i min randiga soffa och med allt detta ammande skulle det kunna vara lite vilken årstid som helst. Ganska skönt faktiskt.

Och så har vi ju det där med julklapparna. Vet ni vad ni ska ge era eventuella respektive? I shit you not, min man är svårast i världen. Men det blev en cykelram tillslut (ja han vet, det är naturligtvis en såndär riktigt nördig cykelram som kräver att an mäter hela kroppen i olika vinklar med special-linjal typ för att få fram rätt storlek – lite svårt att börja smygmäta honom och skriva upp allt i ett litet block utan att berätta varför, då hade han väl trott att jag fått någon form av hormonpsykos och planerade att stycka honom och sen hade han inte kunnat sova ordentligt på veckor) så att han kan börja bygga ihop den där cykeln som med största sannolikhet kommer förfölja mig med sina reservdelar resten av mitt liv. Och det blev han glad för. Så glad att han i ett svagt ögonblick gick med på att jag skulle få välja färg på den där tejpen man har för att linda styret med.

Moahahahaha.

Doktor slang vet inte vad som väntar. Han kommer ha gladaste cykeln på sjukhusområdet, det är en sak som är säkert.

Kreativiteten kommer känna inga gränser.

Jag har sagt det innan; det är oftast de små sakerna som är vackrast och som påminner mig om varför jag älskar. Som när jag kommer ner på morgonen till köket som han har lämnat i en hast och möts av en uppslagen teknik-katalog – då får hjärtat nästan inte plats.

Inte bara för att jag kan se honom framför mig utan att ens sluta ögonen, sittandes där böjd över sin katalog med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och ena handen runt muminkoppen med kaffe, vilket får fnittret att bubbla inom mig. Inte heller för att han genom detta får mig att själv att syna samma sida han alldeles nyss lämnade, får mig att kisande granska varvräknare och oljetrycksmätare och undra vad det var han tittade på innan han gick.

Utan också för att herregud en teknik-katalog!
För att det är så lite jag.

Främst det.

Hörni tjejer; här har ni ett tips. Dacia söker testpiloter för deras Duster. Hyvens kärra det där, det ser man ju på lång väg. Kör utan förare och drar rakt genom lerpölar utan att bli mer smutsig än min Opel efter att jag har kört den hem från ICA. Och den kan man få ha hemma och testa i allt från ett par dagar till en vecka. Sweet deal, med andra ord.

Nu är ju jag inte så exalterad över bilar, men min man är. Inga flådiga bilar, det är inte det han vill åt, men sen vi flyttade ut på landet så har han börjat mumla om fyrhjulsdrift och få något glansigt i blicken (fyrhjulsdrivna bilar och åkgräsklippare av någon konstig anledning). Jag tror att han ser sig själv sitta högt i en stadig maskin och skumpa runt över åkrarna så leran sprutar (jag tror ju inte att bönderna som äger åkrarna riktigt ser samma sak framför sig, men ändå) – och det hade varit roligt att kunna ge honom det. Några dagars testande av fyrhjulsdriven maskin! som han kunde köra med på grusvägarna för att se om det verkligen var sådär häftigt som det var inne i hans huvud.

(om man nu skulle få chansen att ha en såndär bil hemma får vi väl på ett sätt hoppas att det inte allls skulle vara särskilt häftigt, för då blir det ju ganska dyrt)

Men iallafall. Klart att man måste ansöka. Ett lätt sätt att göra sin månskensbonde till respektive lite happy. Så in och skriv upp er! Tänk när ni break the news där hemma att ni ska få brumma runt i en Dacia i några dar. Hur kul som helst ju.

BVC gick förresten strålande! Leo har ökat 400 gram sen sist *whoop whoop* och jag var i tid och han hade likadana strumpor och jag hade blöjor i väskan.

Jomenvisst. Det tar sig.

Det är när jag får ett MMS med den här bilden och texten:

Tooka sätter ner foten, mer blodkorv åt salukisarna!

som jag bara vet att jag gifte mig med rätt man. Hur mycket han än äter blodkorv och lyssnar på P4 och sparar orginalförpackningarna till allt han köper i en prydlig stapel ute i garaget. (Eller just därför).