Det regnar. Stora, tunga droppar som kastar sig mot rutan och skapar det där underbara smatterljudet som får det att krypa i kroppen av ligga-stilla-längtan och som alltid gör mig sådär myssugen att det inte får plats. Det är då jag vill ligga på rygg och titta på en spännande serie och oja:a mig och trycka en älskads hand och tugga på en hel påse peacemärken. Nu för tiden är jag tyvärr så trött att jag somnar efter en kvart, men den där kvarten jag faktiskt är vaken är ändå oersättlig. Det finns helt enkelt inget skönare.

Och sen kommer nästa oersättliga period när jag hasar mig upp för trappan och kryper ner under täcket med iPaden och envisas med att försöka se klart avsnittet jag började på igår (trots att jag vet att det inte går). Ett avsnitt Fringe räcker i tre kvällar numera; jag hinner se runt tjugo minuter sen är ögonlocken så tunga att jag ser dimmigt, och det är ungefär där jag börjar ropa efter mannen så att han ska komma upp och krypa ner och dofta lavendelrengöring efter disken och låta mig lämpa över iPaden till honom och säga titta du! för att sen ta ett en handfull av hans lockar mellan fingrarna och somna på två sekunder, medan han ligger kvar (klarvaken) och fnissar och lyssnar på mig när jag snarkar.

Men just nu regnar det och jag kan vara vaken en liten stund till i soffan och lyssna på det där smattret och klappa en hund mellan ögonen.

Såhär ser mitt skrivbord ut nu för tiden. Detta är, så att säga, mitt överlevnadskit som jag bär med mig på resor och på jobbet för att kunna klara dagen. Ett plommon, ett äpple (det hade jag dock hunnit äta upp innan jag tog den här bilden), en påse sura bilar och en vansinnigt sötsnuskig men ganska effektiv Special K-bar. Detta trycker jag sen i mig i en jämn ström under dagen för att undvika Det Hemska Blodsockerfallet som annars kommer som ett brev på posten mellan frukost och lunch samt lunch och kvällsmat. Blodsockerfallet ska skys som pesten eftersom det inte har något som helst bra inverkan på humöret eller på välmåendet. Det har till och med hänt att jag har börjat gråta om jag inte kunnat äta något fort nog. Jo, jo. Här är man stabil, förstår ni.

Tänk, halva dagen har redan gått och inte bara det – nästan hela arbetsveckan också! Det måste vara vårkänningarna som gör att tiden går så mycket fortare nu för tiden. Även om det inte finns mycket vår att skryta med i Malmö idag så är det iallafall ljust och det finns ingen snö och olivträdet kan stå ute på balkongen utan risk för frost. Och då är man ju en bra bit på vägen, måste jag tycka. Och det där med att häcka under ett täcke i en soffa är ganska mysigt det med.

Så det kan gott fortsätta regna här idag när jag tänker efter. Ja. Så soffhänger vi allihop ikväll. Det är vi värda.

Inatt har jag haft ännu en episod av Mycket Underliga Drömmar. Jag drömde att jag hux flux hade fött en son (med skägg för övrigt) och att jag inte kom ihåg det. Jag frågade Scout Valiant men hävdade att det minsann hade hänt trots att jag själv inte hade det minsta minne av det, och det hela var mycket förvirrande. Och min son sov och sov och sov och jag kunde knappt få honom att äta och ovanpå allt hade vi inte handlat hem någonting – jag hade varken blöjor eller barnkläder eller barnvagn, och jag glömde honom överallt och åkte iväg till affären utan att ta med honom och så vidare. Inte ett dugg kul. Så tack för den, hormonerna.

Men nu är jag på jobbet med kakaduafrisyr och det är ett såntdär murrigt disväder ute som bäddar in gatorna i mjölkvit dimma och gör att popplarna står som skuggor på åkrarna, och jag är konstig-dröm-trött och på myshumör och vill hem och dra duntäcket om mig i soffan och dricka varma saker och se på något spännande och ha Tooka på magen.

Men det är torsdag, redan, och om bara några timmar är duntäcket mitt.

Så, då var man tillbaka på flygplatsen igen och väntar på att kunna boarda. Det är ganska okey det där med att vänta på flyg; jag har drivor av mail att besvara och saker att planera och i väskan håller en påse sura bilar mig sällskap på det bästa sätt som finns, och en timme bort med flyg väntar en lockig och tre hundar på att jag ska komma hem och slänga mig i soffan. Och när man är efterlängtad är det alltid extra skönt att komma hem. Oavsett.

Jag var tokrädd för att flyga en gång i tiden, visste ni det? Det kom över en natt mer eller mindre och plötsligt gav mig flyg världens panikångest och jag vägrade att ens närma mig ett. Från att ha flugit kors och tvärs blev jag plötsligt väldigt anti och flög inte på många år; säkert fyra. Hur jag kom över det? Jag försökte med kurser för flygrädda och lugnande och allt möjligt men det enda som på riktigt hjälpte var att jag bestämde mig. Jag kunde inte ha något som begränsade mig så mycket. Jag ville kunna resa och framförallt så ville jag inte vara den typen av person som lät något påverka mig så. Så jag gav mig tusan på att jag skulle göra det, mumlade vad är det värsta som kan hända? gång på gång och kom på att det värsta även det var sånt jag kunde hantera. Och så gjorde jag det bara. Det var som att sluta röka – jag ville inte låta något ha kontrollen över mig så jag slutade. Och det var tufft och jävligt och hemskt absolut -

men. det. hände. ingenting.

Ingenting. Inget mer än ångest och det kan man faktiskt överleva, det är vidrigt i några minuter sen svallar det av. Och ju mer jag utsatte mig för det desto mer lärde jag hjärnan att det inte var något farligt, på samma sätt som jag tidigare styrkt hjärnan i att det var farligt genom att undvika det. Och nu flyger jag igen, själv. Inte så att jag älskar det, men jag kan koppla av och jag kan göra det och framförallt – det begränsar mig inte. Och jag röker inte. Och jag gör inte en himla massa annat trams som jag hållt på med.

Alla, och jag menar alla, har möjligheten att ta makt över så mycket mer än vi någonsin ger oss själva cred för. Glöm aldrig det. Det går.